Det är väldigt svårt att förstå hur en människa kan tycka om en så mycket ibland. Trots så mycket olikheter och andra komponenter som talar emot det.

En klok vän sa följande till mig;

"Det är det där hjärnspöket som stör allt. att du inte vågar släppa in någon och hittar fel på allt och alla. du måste jobba med dig själv och acceptera den du är.. du har en väldigt hög mur att klättra över för att nå kärleken och så ska det inte behöva vara!"

Det är så fruktansvärt sant att det tar ont i hela kroppen. Jag är expert på att hitta fel hos karlar! Mänskliga fel som alla verkligen får ha, men som på något vis blir stora farthinder på min väg över muren. Jag har själv stora brister och fel ju. Tycker egentligen inte att de felen jag hittar hos karlar är några fel, men ändå blir dem ett hinder. Jag vill inte känna så, jag vill inte göra så och jag vill inte ha dom problemen & att de ska vara hinder! Jag gör allt för att motarbeta det men det går inte.. Det är undermedvetet. Som om att någon sitter i mitt huvud och styr i motsatt riktning än mig själv. Nästan schizofreniskt.

Jag har extremt svårt att känna kärlek och älska någon. Jag har varit kär en gång på riktigt, och det tog 2-3 månader in i det förhållandet innan jag ärligt kunde säga att jag älskade honom, att jag verkligen var kär.
Att det blev så känns bara som ett lucky shot. Det var en ren chansning att testa mig själv på det viset.
Att det förhållandet dessutom blev så fruktansvärt illa och slutade som det gjorde hade heller inte direkt positiv inverkan på denna sida av mig.

Just därför känns det extra motigt att försöka ge sig in i något. Det tar så oerhört lång tid, man riskerar väldigt mycket och det krävs offer.
Jag behöver chansa mer, hoppa ut från klippan UTAN fallskärm för min egen skull! Men skulle det inte funka och inte kännas bra, att jag alltså vill klättra tillbaka upp på min klippa igen, då måste jag krossa ett hjärta. Känns inte värt det!

Varför ska jag offra andras hjärtan för att testa mitt eget? Det är inte rättvist någonstans..

Visst, det kan ju tures (gå bra), att jag faktiskt blir kär.
Men tänk om det förhållandet då skulle bli som mitt senaste?
Eller tänk om jag inte blir kär så att jag måste såra och krossa hjärtan!
Jag vill ha någon slags försäkring om att det går vägen..


Jag är nog inte riktigt frisk. Önskar bara att jag visste hur jag kan bota mig.




(Lever efter ovanstående i största möjliga mån, men då det gäller kärlek....näe. Men jag ska försöka!)