Ligger och grämer mig efter en jobbkväll. Har tappat stinget lite i mitt arbete som croupier av någon anledning. Varför är halvsvårt att sätta fingret på bara sådär men...
Jag ska vara realistisk och ärlig nu och säga att jag tror helt enkelt att jag måste gå ner lite i antal pass för att nå ett bättre snittresultat. Jag vill egentligen inte det eftersom jag tycker det är så kul att jobba, men kanske är det som krävs just nu. Jobbar hellre färre pass och presterar bättre än att jobba "för" mycket och prestera halvdant.
Många tycker det låter hjärndött för att jag tjänar ju mindre om jag jobbar mindre men.. Jag är bara sån att jag jobbar faktiskt inte bara för att få lön.

Just nu känns det som att de är alldeles för hög press på mig från många håll. Går snart i väggen.
Men jag vet att de är jag själv som försatt mig i den sitsen så skyller inte på någon.
Jag är expert på att dubbelboka saker och ting, ta på mig för mycket och tro att min tid ska räcka längre än vad den gör.
Det är svårt att sluta med det! Jag älskar att ha fullt upp, blir rastlös av att sitta still en halvtimma. Men jag har nog nått min bristningsgräns nu eller nåt. Mot min egen vilja måste jag alltså kanske skära ner på saker och ting. Hur i helvete ska det gå..? Får ångest av bara tanken!! Fan också, kan inte allt bara flyta på och gå bra.
:(

I fell down in that hole again
I am a lump of gelly I am a dead fish
I look up at the blue sky
And I know that it´s just a temporary dive

Sitting on the cold dirt floor
I want to finish
the counting of days on the walls
I build a ladder from broken wish bones
And square-shaped stones
That my friends threw down in the hole

Sometimes we tip toe
Sometimes we run
Sometimes we wander while looking at the sun

And even though I read maps to avoid them
They change location every day
And somehow all of my traces
they vanish
But shall one stay put
Shall one lay low
shall one not go
just to avoid this hole?