När jag dör kommer det stå i obduktionsrapporten, dödsorsak: Rastlöshet.

Hur mycket jag än har att göra om dagarna så är jag ändå rastlös! Hur det nu går ihop.. Och att knappt kunna gå nu dessutom gör ju inte direkt saken bättre kan jag säga. Ge mig ett dagtidsjobb!

På tal om banankartonger..
Äldsta storebror kommer hem på fredag! Och jag är ledig hela helgen just för det!
Har saknat honom enormt. När man väl tänker till så känns det väldigt konstigt att man bara träffar sin egen storebror ungefär 3 gånger per år! Varför är det så? I och för sig så gör det att de gånger man väl träffas blir ännu mer speciella. Skulle inte byta de tillfällena mot någonting i världen!

Funderar lite smått på att kanske följa med honom tillbaka till Sundsvall på söndag om möjligheten finns och mitt knä är bättre. Då får jag mer tid med honom plus att man kommer bort från stan några dar.
Kan vara bra!

- -

Jag hör sånger i mitt huvud om en bättre plats, en bättre tid.
Varför lockas jag av dem? Jag har ju ett stabilt liv här?
Jag vill ut, jag vill se, känna, upptäcka, lära, NYTT.
Men jag vill ändå ha kvar det jag redan har.
Även om det kan gå att kombinera dem så är jag samtidigt rädd att det jag redan har tappar värde för mig.
Tänk om jag hittar något som gör att jag glömmer det jag hade innan? Kanske är det just det som är tanken med att förnya. Men det skrämmer mig lite.
Låter som att jag aldrig förnyat något i mitt liv. Det har jag, men inte i samma utsträckning som jag tänker mig just nu. Men på samma gång vet jag inte vad jag tänkt mig! Förutom lite "friskluft".


put a candle in the window, but i feel ive got to move
Though im going, going. I'll be coming home soon, as long as i can see the light.